Så har Måkläppen åter stängt för säsongen, till förmån för sälar och fåglar och ett visst vemod smyger sig på. Dock öppnar den ju till hösten igen och det ju fint att t ex sälarna får lite lugn och ro när det nu snart är dags för kutar! Beträdnadsförbudet respekteras ju sällan och ofta går folk ut på natten med strålkastare för att leta bärnsten, vi brukar likna det vid ett diskotek då ljusstrålarna spelar hit och dit i mörkret. Själv föredrar jag dagsljus när jag ska till havet och Måkläppen. Förändringen är stor sedan jag började vandra runt på revlarna för sådär trettiofem år sedan, ibland kom man inte ens ut när vattenståndet var högt. Ett brett gatt med en djupränna mellan Ule Nabbe och ön hindrade både rovdjur och folk från att ta sig ut. Minns att vi gick på en revel från den yttersta spetsen med vatten till bröstet i stora vågor och stark ström som gjorde det hela lite väl spännande ibland, sista biten brukade vara lite djupare och med kvicksandsliknande botten och det hände att vatten forsade in i sjöstövlarna. Väl därute var det ju underbart och spännande, ofta var vi ensamma med sälar och fåglar eller möjligen andra bärnstensletare. Ibland när det blåste hårt satte vi pinnar i strandkanten för att se om vattnet steg, man ville ju inte simma i det kalla vattnet men man hörde talas om dylika strapatser! Längre tillbaka fick man åka båt om man skulle ut på Måkläppen men idag är det ju som bekant annorlunda, sedan ön ”gick iland” har både rovdjur och fler människor hittat ut på revet. Inte många fåglar häckar här längre och de senaste åren har besökarna ökat i otroligt antal, en helgdag med solsken kan man se ett lämmeltåg med hundratals människor och om sälarna ligger på land brukar det stå en större folksamling och titta. Ofta alldeles för nära så att sälarna inte vågar sig upp för att vila, häromkring har de ju inte så många andra platser att tillgå. Häromdagen låg sälarna allra längst ut på en revel när en man gick fram alldeles för nära och försökte mata dem… På dessa helgdagar med solsken infinner sig inte riktigt den magi och det lugn som brukade råda men när det stormar och regnar kan man ibland fortfarande vara ensam på denna fantastiska plats.

Ett som är säkert är att Måkläppen alltid bjuder på en fin naturupplevelse och de ständiga förändringarna är intressant att skåda. Att komma ut och se vad som hänt efter stormar och högvatten är alltid spännande även om en del förändringar är till det sämre kan tyckas, jag saknar t ex sanddynorna längst i söder. Där kunde man sitta i lä o smutta på kaffe men idag syns inte ett spår av dessa.

Falsterbo rev och Måkläppen har ju som bekant en lång historia som farligt vatten för sjöfarare och spåren kan ses överallt i form av vrakdelar från alla skeppsbrott. Ständigt kommer det fram plankor och stockar eller vrak med bordsplankorna ännu fästade vi spanten, ett av dessa vrak påträffade jag häromdagen allra längst ut i söder men för några år sedan låg det i andra änden närmare fyren.

 

Något som tydligt visar hur Måkläppen förändras är sjömärket, det står ju där det står medan strandlinjen obevekligt närmar sig och till sist står det i vattnet. Måkläppen tycks röra sig åt öster och en rad sjömärken har gått samma öde till mötes, 2007 hamnade det på östsidan och kunde således resas på nytt uppe på mitten av reveln men nu är det snart dags igen.

 

En liten snäppa kom trippande väldigt nära under sitt sökande efter godsaker varför jag fick byta till teleobjektivet där jag låg och försökte föreviga denna min avskedstur för säsongen. En orädd och trevlig filur som pysslade med sitt utan att störa. I min bildbank finns mängder av bilder på djur o fåglar från denna vindblåsta plats men dessa passar kanske bäst i ett eget inlägg framöver! Nedan en bild från 2017 med några oroliga små sälkutar som betraktar ett spektakel jag inte tycker passar i ett naturreservat, förslagsvis skaffar man en kikare eller ett teleobjektiv om man vill komma nära och flytetyg innanför bojarna vet jag inte om det ens är tillåtet?

Avslutningsvis en bild från en sista tur med kameran för denna säsong, tagen med vidvinkel från Måkläppens sydligaste spets.