Jag tycker att bara ordet är vackert och spännande! Ända sedan urminnes tider har människor letat mat och användbara ting längs stränderna, vilket många av mina egna fynd vittnar om. Både djur och människor trivs längs de ständigt föränderliga strandlinjerna. Aldrig ser det likadant ut! Vårt livsviktiga element, vattnet, är i ständig rörelse och när stormarna ryter sköljs allsköns bråte tillsammans med tång och musslor upp på stränderna. Ibland är det tvärtom, havet sopar rent och får stranden att erodera. I Skanör eroderade t ex för ett tiotal år sedan en medeltida soptipp fram och det blev många turer dit på sommaren med cyklop och snorkel. Bara några meter från strandkanten kunde man således gräva fram mängder av fynd, ben och krukskärvor, gamla rep och träföremål. Vi hittade skosulor, lock till sillatunnor och min vän fann en träsked som var nästan hel. Någon hittade en blytacka med inristat bomärke. Jag föreställer mig att det fanns långa bryggor ut till stranden över sumpområdena eller Flommarna där man på rullebör förflyttade stora mängder sill och andra handelsvaror under medeltiden, sopor och avfall stjälpte man ner i något sumphål på vägen ut till stranden där pråmar och koggar låg på rad. Det mesta som vi hittade förärade vi Leif Brost som driver sitt lilla museum i Kämpinge sedan drygt femtio år. Han gjorde ett mastodontarbete och tog med brinnande intresse hand om alla dessa fynd! Många fynd är dock mycket äldre än medeltid och utan dessa hade vi kanske inte vetat att människor bodde här redan för tusentals år sedan. I första hand är det ju den Skånska ädelstenen bärnsten som hägrar men ofta fastnar min blick på annat. För några år sedan hittade jag ett kolsvart lårben från en människa på Måkläppen, Brost som hade kontakt med de lärde i Lund lät datera benet som visade sig vara det då äldsta människofyndet på näset, över 7000 år gammalt! Vid samma tid hittades en skalle, också den på Måkläppen som var drygt 6000 år.

Rester av jägar och samlarmänniskorna i form av flintspån och märgspäntade djurben hittar man ofta runt näsets stränder men än mer spännande är när man hittar en med flinta borrad bärnstenspärla, under åren har det blivit ett flertal sådana fynd men det hör ju inte till vanligheterna. I Tyskland och Danmark har man hittat en rad helt fantastiska hängen och djurfigurer i bärnsten, som älgen i Danmark som man tror är c:a 14000 år gammal! Om man vet hur spröd en bärnsten kan vara övergår det nästan ens förstånd hur ett sådant snideri kan överleva en sådan tidsrymd o sedan magiskt spolas upp på stranden en vacker dag! En god vän som verkar vara född till rav-jägare kom hem med sin skörd från havet och när han gick igenom fynden visade det sig att en av bitarna var borrad, och på stenåldersvis med koniskt hål efter flintborret. Ett hänge som var alldeles helt efter tusentals år.

Bilden ovan visar ett litet urval av alla de ting jag hittat genom åren, flaskhalsar med korkarna bevarade eller handtag och fötter från trefotingar, ett vanligt förekommande keramikkärl som stod säkert på ett ojämnt underlag. De ljusa kärlen brukar vi kalla siegburgerkrus eftersom de tillverkades i Tyskland och fraktades hit i stora mängder under hansatiden, kanske kommer de från något av alla de vrak som vilar på botten runt näset. Dessa fynds värde är ju oftast ringa vad gäller pengar, värdet består nog mer i kunskap om tider som flytt eller som hos mig vacker kuriosa! Sedan gammalt tog man till vara drivved till bränsle eller vrakgods från stränderna och i den gamla bebyggelsen finns både svartek och virke från gamla vrak som i mitt tycke är både vackert och ger karaktär åt husen, jämför själv en modern tryckimpregnerad och maskinhyvlad stolpe med en krokig handhuggen bjälke! Nuförtiden förfulas ju stränderna ständigt av plast och skräp från vår högstående kultur, en del människor tycker att det är bekvämt att kasta skräpet i sjön men något man allt oftare ser är folk som går längs stranden och samlar upp soporna! En som jag tycker har gjort en kämpainsats i det avseendet är Leif Brost som har en skräputställning vid museet, förhoppningsvis kanske det ger en del folk en tankeställare.

Hur som helst är det alltid underbart med en tur till havet, vinter som sommar även om man inte hittar något! Man finner kanske ro och startar om hjärnan för att inte tala om den motion och rekreation man erhåller. Ibland kommer man hem med tomma fickor och behållningen är kanske istället en storslagen naturbild inpräntad på näthinnan eller minnet av ett trevligt möte med likasinnade! Av alla de bärnstensletare man lärt känna genom åren är kanske Kirr den mest kända, han var värlsdberömd på näset och hans lilla fina korsvirkeshus var fyllt av bärnstenssniderier och sjöfynd. Kirr spenderade hela livet i Falsterbo med att förutom spela golf, leta bärnsten och snida. Innan han tråkigt nog gick bort när han skulle vittja sina ålaryssjor ute vid fyren satt han ofta och karvade ut små fåglar och sälar med pipan i munnen, över åttio år gammal. På väggarna hängde många tavlor, målade av hans Far som skildrade Falsterbo på den tiden utmarkerna inte dominerades av golfbanor. På några syntes små gårdar och kor gick o betade, andra visade ett rikt fågelliv. Något jag ofta förundrats av är alla golfbanor som tar stora områden i anspråk längs kusterna, istället för de vackra ljung och strandängarna breder jättelika gräsmattor ut sig med vimplar, nät och till synes smått stressade golfare. Det kommer ju fler golfare bakom som vill fram! Var det inte Mark Twain som sa att golf, det är att förstöra en fin promenad? Inget ont om golfare men själv hade jag inte stått ut med att gå längs havet men aldrig komma ner till stranden. Nej, att vandra längs strandkanten i egen takt är min melodi, kanske fynda något vackert eller försöka se sig mätt på vågorna! Jag avslutar med en arrangerad drömbild från Ljunghusen.